![Nyköpings stadshus. Byggnaden blev byggnadsminnesförklarad 2012.]()
Riksantikvarieämbetet har genomfört en utvärdering av länsstyrelsernas förutsättningar att bilda nya byggnadsminnen. Resultaten visar att systemet i stort fungerar i enlighet med lagstiftningen, men att länsstyrelserna många gånger anser den svår att tillämpa. Utvärderingen visar också att de flesta byggnadsminnesförklaringar som kommer till initieras av någon annan aktör än länsstyrelserna själva.
"Nya byggnadsminnen. En utvärdering om länsstyrelsernas förutsättningar att bilda nya byggnadsminnen" är titeln på en ny utvärdering från Riksantikvarieämbetet. Syftet med utvärderingen har varit att beskriva och förstå orsakerna till att antalet byggnadsminnesförklaringar varierat över tid och minskat under de två senaste decennierna. Utvärderingen granskar länsstyrelsernas tillämpning av bestämmelser för att bilda av byggnadsminnen (tredje kapitlet i Kulturmiljölagen). Den har sin utgångspunkt i hur länsstyrelserna bedömer kulturhistoriskt värde, urval och representativitet samt hur de hanterar skyddsbestämmelser, samråd och ekonomiska förutsättningar.
Undersökningen har genomförts genom en enkätundersökning som samtliga länsstyrelser besvarat. Därutöver har fem länsstyrelser intervjuats. I utvärderingen har även samtliga 282 avslagsbeslut gällande nya byggnadsminnen som inkommit till Riksantikvarieämbetet 2010-2014 granskats.
Allmänhetens väckta frågor dominerar länsstyrelsernas arbete
Resultaten visar bland annat att systemet för bildande av byggnadsminnen i stort fungerar i enlighet med lagstiftningen. Länsstyrelserna upplever dock att lagen är svår att tillämpa och möjligheten att byggnadsminnesförklara används i varierande grad. Utvärderingen visar också att externt initierade byggnadsminnesfrågor, från allmänheten och andra aktörer, helt dominerar länsstyrelsernas arbete med byggnadsminnesförklaringar. Konsekvensen av länsstyrelsernas reaktiva förhållningssätt blir att arbetet med bildande av nya byggnadsminnen inte drivs utifrån strategiska ställningstaganden avseende urvalet.
Vanligt med hänvisning till Plan- och bygglagen
Resultaten visar också att länsstyrelserna i en tredjedel av sina avslagsbeslut av olika skäl hänvisar till att Plan- och bygglagen är en lämpligare lagstiftning än Kulturmiljölagen för att skydda aktuella objekt. I en femtedel av dessa avslagsbeslut gäller det objekt med konstaterat synnerligen högt kulturhistoriskt värde. Genom denna hantering läggs ansvaret för skyddet över till kommunerna. Länsstyrelserna har dock sällan kommunikation med kommunerna om objektens värden.
Skyddsbestämmelser svåra att formulera
Utvärderingen visar också att bristen på kompletta inventeringar, kulturhistoriska värdebeskrivningar, tekniska dokumentationer samt avsaknaden av en nationell översikt hämmar möjligheten att göra ett begränsat, strategiskt och representativt urval av nya byggnadsminnen. Konsekvensen blir att nya byggnadsminnen snarare speglar ”mer av samma” och därmed inte bidrar till det representativa urval som lagstiftaren avser.
Resultatet från utvärderingen visar även att skyddsbestämmelser uppfattas som svåra att formulera om de både ska ge ett tillräckligt skydd för kulturhistoriska värden och samtidigt reducera fastighetsägarens osäkerhet kring möjligheten till framtida förändringar. Detta medför att samrådsprocessen kräver lång tid och man lyckas inte heller alltid att skydda objektet trots god dialog. Slutligen visar utvärderingen att länsstyrelserna behöver nyttja bidrag och ersättningar i högre grad, i förhandlingen med fastighetsägarna. Det skulle öka möjligheten till att objekt i de byggnadskategorier som är underrepresenterade, i ett nationellt och regionalt perspektiv, skulle kunna skyddas.
Hämta hem rapporten ur Samla
Kontakt:
Cathrine Mellander Backman, 08-5191 85 44
Helene Hyrefelt Dahlström, 08-5191 83 57
