Hur ska Sverige förhålla sig till Farokonventionen? Vilken relevans har den för oss och bör vi godkänna den? Det är frågor som Riksantikvarieämbetet utrett i rapporten “Farokonventionen – Europarådets ramkonvention om kulturarvets samhälleliga värde”.
Rapporten innehåller dels en grundlig utredning gällande förutsättningar för och konsekvenser av en anslutning till konventionen, dels en rekommendation att Sverige ska ratificera Farokonventionen utan några författningsmässiga förändringar. Rapporten överlämnades till regeringen i i mars i år.
Bakgrund
Arbetet med att tolka Farokonventionens innebörd har pågått på Riksantikvarieämbetet sedan 2011. År 2012 fördjupades detta arbete i samband med att myndigheten då fick i uppdrag, av Kulturdepartementet, att utreda förutsättningar för och konsekvenserna av en eventuell anslutning till konventionen samt bedöma vilka eventuella författningsändringar som krävs vid ratificering.
Om Farokonventionen
Farokonventionen är Europarådets ramkonvention om kulturarvets samhälleliga värde som tar ett samlat grepp om det breda spektrum av frågor som, utifrån ett europeiskt perspektiv, har bäring på kulturmiljöområdet. Bakgrunden till konventionens tillkomst kan sökas i flera samhällsförändringar. Bland dessa kan nämnas sociala och demografiska förändringar i samhället, en förändrad politisk situation i Europa efter Berlinmurens fall, ett ökat informationsflöde till följd av sociala medier och digitalisering samt det faktum att kulturarvet idag i högre utsträckning tillmäts ekonomiska värden.
Konventionen syftar till att svara mot de nya behov och utmaningar som kulturmiljöområdet står inför och strävar därför efter strategier som pekar ut en ny riktning för kulturmiljöarbetet. Farokonventionen skiljer sig därmed från andra kulturarvskonventioner genom att den saknar tydliga ”guidelines” för hur man ska förhålla sig till bevarandefrågor inom kulturmiljöområdet. Den ska därför inte, i första hand, betraktas som ett slags skyddsinstrument då den inte fokuserar på hur lämningar av olika slag bör skyddas. Istället behandlar konventionen frågor rörande vad vi bevarar samt varför och för vem. Konventionen syftar på så vis att nå bortom endast ett fysiskt bevarande av kulturarvet då den snarare fokuserar på hur kulturarvet kan hanteras och integreras i pågående samhällsprocesser.